                           [P]

                                                 BESLUT                                                   Sid
                                                                                                       1 (14)
                                                 Datum
                                                 2026-03-20   Dnr
                                                              3917-2025

Chefsjustitieombudsmannen
Erik Nymansson

Kritik mot en domare för bristande saklighet och opartiskhet i ett
ärende om förvaltarskap

 Beslutet i korthet: I ett ärende om anordnande av förvaltarskap vid Malmö tingsrätt
 uppkom svårigheter att komplettera utredningen med ett läkarintyg på grund av att
 den enskilde som ärendet gällde inte medverkade till att bli läkarundersökt. I ärendet
 hade tingsrätten interimistiskt anordnat förvaltarskap och utsett en förvaltare för den
 enskilde. Den ansvarige domaren förelade förvaltaren att inkomma med ett läkarintyg.
 I föreläggandet uttryckte domaren sig på ett sätt som uppfattades som att han ansåg
 att förvaltaren borde se till att en läkarundersökning genomfördes av den enskilde mot
 dennes vilja.
 ChefsJO uttalar att det måste betraktas som osäkert i vilken mån en förvaltare över
 huvud taget kan samtycka till läkarundersökningar för den enskildes räkning. I det här
 fallet gav föreläggandet felaktigt sken av att förvaltaren utan närmare överväganden
 och med långtgående medel kunde tvinga den enskilde till en läkarundersökning.
 Genom att utforma föreläggandet som han gjorde levde domaren inte upp till kravet
 på saklighet i 1 kap. 9 § regeringsformen.
 Domaren kritiseras även för bristande saklighet och opartiskhet beträffande
 utformningen av ett föreläggande till överförmyndarnämnden samt för vissa
 telefonkontakter i ärendet.

Anmälan
I en anmälan till JO framförde Överförmyndarnämnden Malmö Stad klagomål
mot Malmö tingsrätts handläggning av ett ärende om anordnande av
förvaltarskap. Av anmälan med bilagor framgick i huvudsak följande.

Ärendet inleddes efter att chefsrådmannen AA hade varit ordförande vid ett
sammanträde för muntlig förberedelse i ett tvistemål mellan en person (i JO:s
beslut benämnd NN) och dennes bostadsrättsförening. NN:s bostadsrätt
riskerade att förverkas på grund av vanvård. Tvisten avslutades genom en
förlikning som bl.a. innefattade att NN:s bostadsrätt var förverkad och att
anstånd med avflyttning gavs till den 31 december 2024. Efter sammanträdet i
tvistemålet initierade AA ett ärende om anordnande av förvaltarskap för NN.

Riksdagens ombudsmän Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm  Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
                                                              E-post: justitieombudsmannen@jo.se
Telefon: 08-786 51 00  Texttelefon: 020-600 600
                                                                                              Dnr 3917-2025 Sid 2 (14)

Den 11 oktober 2024 beslutade Malmö tingsrätt att interimistiskt anordna
förvaltarskap för NN.

Den 19 november 2024 ringde AA tillsammans med NN:s pappa till en
handläggare vid överförmyndarnämnden. AA krävde att handläggaren skulle
redogöra för varför NN:s bostadsrätt inte blivit såld och att
överförmyndarnämnden skulle ge stöd åt förvaltaren att lösa NN:s situation.

Under ärendets handläggning fick överförmyndarnämnden uppdrag från
tingsrätten att inhämta läkarintyg beträffande NN. Under hösten 2024 framkom
vid kontakter med NN:s vårdcentral att vårdcentralen saknade patientkännedom
eftersom det inte hade förevarit någon vårdkontakt sedan 2016.
Överförmyndarnämnden hade flera kontakter med vårdcentralen och den
25 november 2024 fick nämnden ett brev från ansvarig läkare som uppgav att
möjligheterna att utfärda läkarintyg hade uttömts, bl.a. genom försök till
hembesök. I avsaknad av läkarintyg avstyrkte överförmyndarnämnden samma
dag att slutligt förvaltarskap skulle anordnas för NN.

Den 13 januari förelade AA på nytt överförmyndarnämnden att inkomma med
läkarintyg. I föreläggandet angavs bl.a. följande.

        Enligt ett interimistiskt beslut från den 10 oktober 2024 har [NN] i dag
        förvaltare. Förvaltaren har rätt att besluta i både frågor som rör [NN:s]
        ekonomiska förhållanden och som rör [NN:s] person. Det kan under sådana
        förhållanden inte vara särskilt svårt att skaffa fram ett läkarintyg. Tingsrätten
        upprepar föreläggandet om att Överförmyndarnämnden ska inkomma med
        läkarintyg [– – –]

Efter att överförmyndarnämnden på nytt avstyrkt att förvaltarskap skulle
anordnas förelade AA den 28 januari 2025 NN:s förvaltare att inkomma med
läkarintyg. I föreläggandet angavs bl.a. följande.

        Enligt tingsrätten är det angeläget att [NN:s] hjälpbehov undersöks. Det framstår
        inte som acceptabelt att låta bli att slutligt förordna förvaltare med hänvisning till
        att det är svårt att få fram ett läkarintyg, särskilt som oviljan att ha kontakt med
        omvärlden kan antas vara en del av en förmodad sjukdomsbild.
        Du är genom interimistiskt beslut [NN:s] förvaltare. Ditt uppdrag omfattar att
        sörja för hans person, bevaka hans rätt och förvalta hans egendom. Det innebär
        att du både i teorin och i praktiken kan fatta alla sorters beslut åt honom. Du kan
        alltså utan vidare beställa en låssmed till lägenheten, som ser till att du kommer
        in där; ensam eller tillsammans med bokad läkare från vårdcentral. Mot den
        angivna bakgrunden förelägger tingsrätten dig, i din egenskap av förvaltare, att
        senast den 14 februari 2025 inkomma med läkarintyg avseende [NN:s] behov av
        förvaltarskap. Eftersom ärendet brådskar vore det bra om intyget kom tidigare än
        den angivna fristen.

Den 10 februari 2025 inkom förvaltaren med ett läkarintyg och skrev följande i
ett mejl.
                                                                                              Dnr 3917-2025 Sid 3 (14)

        Hej [N.],
        Tack för ditt stötande [rätteligen stöttande, JO:s anm.] samtal. Jag har nu varit
        på plats med doktor, låssmed och ordförande., Vi ringde på och doktorn ropade
        på [NN], tyvärr inget svar. Plötsligt stod [NN] i trappan, han hade varit ute.
        Doktorn började prata med honom och sedan satt vi i trappan i ca 1 timmes tid,
        han ville inte släppa in oss, vill inte ha hjälp med något. Tyvärr jag håller inte
        med. [NN] behöver hjälp. Här kommer underlaget från doktorn. Välkommen att
        ringa mig om hur jag skall gå vidare nu till på onsdag…avvakta?...

Överförmyndarnämnden ifrågasatte lämpligheten av tingsrättens handläggning
och uppgav att vissa åtgärder saknat lagstöd.

Utredning
JO begärde att tingsrätten skulle yttra sig över anmälan och redovisa sin
bedömning av det som kommit fram. Bedömningen skulle särskilt beröra
följande frågor.

    • Hur tingsrättens handläggning förhåller sig till kravet på saklighet och
         opartiskhet i 1 kap. 9 § regeringsformen när det gäller det som förs fram
         i anmälan beträffande
              o telefonsamtalet med överförmyndarnämnden den 19 november
                   2024,
              o föreläggandet till överförmyndarnämnden den 13 januari 2025
                   samt
              o föreläggandet till den interimistiskt förordnade förvaltaren den
                   28 januari 2025 och övriga kontakter som förevarit med
                   förvaltaren.

    • Förutsättningarna för att förelägga den interimistiskt förordnade
         förvaltaren att inkomma med läkarintyg, på det sätt som skett den
         28 januari 2025.

    • Vilka rättsliga möjligheter som finns att tillgå för att få in ett läkarintyg
         eller annan likvärdig utredning när den enskilde inte vill medverka till
         sådana åtgärder.

Tingsrätten, genom lagmannen BB, kom in med ett remissvar till vilket fogades
ett yttrande av AA, som numera är lagman i en annan tingsrätt.

AA uppgav i huvudsak följande.

        Behovet av läkarintyg
        ___
        I november månad blev jag kontaktad per telefon av [NN]:s pappa, som
        förklarade att han – efter kontakter med den interimistiskt förordnade förvaltaren
        … – hade förstått att frågan om läkarintyg inte kom framåt. Jag och pappan ringde
        då (i ett trepartssamtal) upp handläggaren på ÖFN [överförmyndarnämnden, JO:s
        anm.] för att fråga vad som hände. Samtalet handlade om läkarintyget som
        behövdes för att förvaltarskapsärendet skulle kunna slutföras. Försäljningen av
        lägenheten var inte i sig en fråga, varken för tingsrätten eller för ÖFN.
                                                                                     Dnr 3917-2025 Sid 4 (14)

ÖFN yttrade sig till tingsrätten den 25 november 2024. I yttrandet angav ÖFN att
endast en vårdgivare hade kunnat lokaliseras, som tyvärr inte hade lyckats
etablera någon kontakt med [NN]. Vårdgivaren hade till ÖFN uppgett att det
enligt deras bedömning inte fanns underlag att begära handräckning av polis,
varför vårdgivaren ansåg sig ha uttömt möjligheterna att utfärda ett läkarintyg.
Mot den bakgrunden avstyrkte ÖFN slutligt anordnande av förvaltarskap.

Vid handläggning av ärenden om förvaltarskap gäller som bekant lagen
(1996:242) om domstolsärenden. Enligt 12 § ska domstolen se till att ärendet blir
så utrett som dess beskaffenhet kräver. Ärendetypen är indispositiv på det sättet
att domstolen har det slutliga ansvaret för att ärendet blir tillräckligt utrett.

Med tanke på domstolens utredningsskyldighet kunde jag inte acceptera ÖFN:s
ställningstagande. I ett mail den 13 januari 2025 förelade jag därför på nytt ÖFN
om att inkomma med läkarintyg. ÖFN besvarade föreläggandet redan nästa dag,
med ett förnyat besked om att något läkarintyg inte kunde inhämtas. Som
tillkommande utredning fanns en tjänsteanteckning från ett samtal som ÖFN haft
med förvaltaren …, i vilket [förvaltaren] bl.a. förklarat att hon inte hade lyckats
etablera någon kontakt med [NN].

I detta skede skrev jag det av ÖFN ifrågasatta föreläggandet till förvaltaren.
Föreläggandet utformades närmast som ett imperativ, för att förvaltaren vid
behov skulle kunna visa upp det för exempelvis en låssmed. Innan det skriftliga
föreläggandet skickades, ringde jag emellertid upp [förvaltaren] och förklarade
situationen samt underströk tydligt att det inte fanns något äventyr kopplat till
föreläggandet. Som jag uppfattade saken, så välkomnade [förvaltaren]
föreläggandet och hade inget emot detsamma. Det är troligen denna
telefonkontakt som [förvaltaren] refererar till i sitt mail den 10 februari 2025. Jag
är i sammanhanget helt trygg med att hon tyckte att mitt samtal var ”stöttande”
och inte ”stötande”.

[Förvaltaren] lyckades sammanföra [NN] med en läkare. Hon efterkom
föreläggandet och skickade den 10 februari 2025 in ett läkarintyg, i vilket den
intygsskrivande läkaren bedömde att [NN] på grund av sjukdom, psykisk
störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande, var ur stånd att vårda sin
egendom. I och med det kunde handläggningen fortskrida. En annan kollega,
rådmannen …, fattade det slutliga beslutet om förvaltarskap.

Min syn på de frågor som JO vill ha belysta

[…]

[Telefonsamtalet med Överförmyndarnämnden den 19 november 2024]

–––

I ett ärende som detta – som är rättsvård och inte är rättskipning i egentlig
bemärkelse – har tingsrätten en egen utredningsskyldighet. Det innebär att
domstolen inte kan acceptera att ärendet avgörs på ett ofullständigt underlag.
Den behövliga utredningen måste tas fram och det är ytterst domstolens ansvar
att se till att det sker (se Mikael Mellqvists kritik av NJA 2018 s. 350 i
Utredningskravet i förvaltarskapsärenden, JT 2018-19, s. 94 ff). Som
illustration kan Högsta domstolens bedömning i NJA 2014 s. 731 nämnas.
Ärendet handlade om upphörande av förvaltarskap. Huvudmannen – som hade
begärt att förvaltarskapet skulle upphöra – hade flera gånger förelagts att
inkomma med läkarintyg, men något sådant hade inte lämnats in. Tingsrätten
och hovrätten lät otydligheten gå ut över huvudmannen, vilket konkret innebar
att förvaltarskapet fick bestå. Högsta domstolen konstaterade att det
förhållningssättet innebar ett grovt rättegångsfel, varför underrätternas beslut
undanröjdes och ärendet återförvisades till tingsrätten.
                                                                                     Dnr 3917-2025 Sid 5 (14)

Enligt min bestämda uppfattning kan ett indispositivt förvaltarskapsärende inte
”göras dispositivt” genom att brister i utredningen tillåts styra utgången. Det är
lika illa om en person med behov av förvaltarskap lämnas utan sådan hjälp, som
om en förvaltare förordnas för en person som saknar sådant behov.

Det nu aktuella ärendet avsåg en person som på goda grunder kunde antas lida av
psykisk ohälsa, innefattande bl.a. att han isolerade sig och saknade förmåga att
sköta nödvändiga kontakter med omvärlden. Domstolen hade färsk erfarenhet – i
form av tvistemålet – av att denna ohälsa kunde medföra stora och akuta problem
för personen. Under sådana förhållande vore det orimligt att negligera
hjälpbehovet med hänvisning till att personen inte tog önskade kontakter med
samma omvärld. Detta gav jag uttryck för i samtalet med ÖFN den 19 november
2024, även om jag inte vill tro att mina ord föll på det sätt som handläggaren
antecknat. Det jag sade var att tingsrätten och ÖFN med fog skulle framstå i en
dålig dager om vi inte lyckades säkerställa att personen fick den hjälp han
behövde. Varken tingsrätten eller ÖFN hade med själva lägenhetsförsäljningen
att göra, men båda instanserna hade ett ansvar att se till att ett läkarintyg
ordnades fram. Den avgörande skillnaden mellan mitt och ÖFN:s synsätt, vilken
var tydlig redan då och som med tiden blivit allt tydligare, var att ÖFN ville nöja
sig med ett otillräckligt underlag, vilket jag inte var beredd att göra.

[Föreläggandet till Överförmyndarnämnden den 13 januari 2025]

Jag vidhåller att det behövdes ytterligare utredning i ärendet. Det var inte ett
godtagbart alternativ att avsluta ärendet utan tillräckligt underlag.

Jag skulle givetvis önska att ÖFN själva sökte alternativa vägar framåt, eftersom
det är de som löpande hanterar dessa frågor. När de passivt konstaterade att de
inget kunde göra, så ville jag ge dem uppslag till utestående möjligheter. Det var
min förhoppning att ÖFN kunde hjälpa den interimistiskt förordnade förvaltaren
att komma vidare. Om hon – som, enligt vad jag förstått, här hade sitt första
uppdrag som förvaltare – skulle vidta några egna åtgärder, så behövde hon få
vägledning och stöttning. Även om ÖFN har en tillsynsfunktion, så är det inom
övriga myndighetssverige vanligt att myndigheter samtidigt – dvs. parallellt med
en sådan tillsynsfunktion – hjälper sina aktörer att göra rätt.

[Föreläggandet till den interimistiskt förordnade förvaltaren den 28 januari
2025 och övriga kontakter som förevarit med förvaltaren]

Av 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken följer att rätten i ärenden om
anordnande godmanskap eller förvaltarskap ska inhämta yttranden från den
enskildes make eller sambo, barn och framtidsfullmaktshavare, överförmyndaren
och vårdinrättning, om det inte är obehövligt. Av bestämmelsen följer vidare att
yttranden också, om det behövs, ska inhämtas från andra närstående samt från
den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och
den eller de nämnder som utövar regionens ledning av omsorgsverksamheten.
Det kan noteras att det inte av bestämmelsens ordalydelse följer att rätten kan
inhämta ett yttrande från en förvaltare eller god man, även om det i praktiken är
mycket vanligt att sådana aktörer yttrar sig i dessa ärenden.

I det aktuella ärendet inhämtades inte bara ett yttrande från förvaltaren, utan
denna förelades också att inkomma med utredning i form av ett läkarintyg. Den
uppgiften ankommer normalt sett på ÖFN, vilket följer av 11 kap. 17 a § första
stycket föräldrabalken. I förarbetena till bestämmelsen diskuteras
gränsdragningen mellan tingsrättens utredningsansvar och ÖFN:s bistånd i
sammanhanget. Inget i förarbetena tyder på att ÖFN skulle ha en exklusiv rätt att
inhämta utredning, vilket jag tolkar som att tingsrätten – också efter 2014 års
lagändring – kan inhämta sådan. Problemet i det förevarande fallet var att det
visat sig svårt att få [NN] att medverka till någon läkarundersökning. För att en
sådan alls skulle komma till stånd krävdes, vad det verkade, inblandning från den
interimistiska förvaltaren. Tingsrätten ställde därför sitt föreläggande till henne.
                                                                                     Dnr 3917-2025 Sid 6 (14)

Föreläggandet innefattade ett förslag på hur hon kunde gå till väga för att få fram
ett läkarintyg. Jag bedömde att det var nödvändigt med en så pass detaljerad
beskrivning, med tanke på att hon (trots den bästa vilja att hitta en lösning) stod
ganska handfallen inför den besvärliga situationen. I den bästa av världar hade
ÖFN stått för denna vägledning av förvaltaren, men när de inte ville göra det så
gjorde jag det.

Det ska i sammanhanget åter understrykas att jag – innan föreläggandet
skickades – ringde upp förvaltaren och förklarade problemet. Jag underströk att
föreläggandet som skulle skickas till henne inte var förenat med något äventyr
och att hon därför – om hon ville – kunde låta bli att följa detsamma. Förvaltaren
hade inget emot att bli förelagd, utan verkade mest lättad över att det kanske
kunde finnas en väg framåt.

Förvaltaren har därefter ringt till mig vid något ytterligare tillfälle. Ett sådant var
inför försäljningen av bostadsrätten. Hon undrade då om hon kunde fullfölja
försäljningen av bostadsrätten, trots att det slutliga förvaltarskapet var överklagat
av ÖFN. Även denna kontakt hade sannolikt med fördel hanterats av ÖFN, men
när ÖFN inte ville besvara hennes frågor så framstod det inte som rimligt att
också jag skulle vägra svara på hennes frågor.

[…]

Vilka rättsliga möjligheter som finns att tillgå för att få in ett läkarintyg eller
annan likvärdig utredning när den enskilde inte vill medverka till sådana
åtgärder.

Problemet med att få fram ett läkarintyg är inte unikt, men frågan ställdes här på
sin spets eftersom tingsrätten hade egna förstahandsuppgifter om [NN], vilket
gjorde att det framstod som orimligt att – som ÖFN föreslog – avslå
förvaltarskapet med hänvisning till bristen på utredning.

Frågan om hur läkarintyg kan inhämtas är belyst i bl.a. NJA 2014 s. 731 p. 10,
där Högsta domstolen uttalade följande:

    För att möta domstolens behov av läkarintyg är enligt 6 kap. 9 §
    patientsäkerhetslagen (2010:659) en läkare, som är verksam inom den
    offentligt bedrivna hälso- och sjukvården, under vissa förutsättningar skyldig
    att utföra undersökningar och ge utlåtanden över dessa, se 3 kap. 1 § 3, 5 kap.
    2 § och 8 kap. 2 § Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:29) om
    utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården m.m.

Den av Högsta domstolen anvisade metoden hade emellertid inte fungerat.
Läkarna på den vårdenhet som [NN] var listad vid, var inte beredda att begära
handräckning för att genomföra en läkarundersökning.

För egen del anser jag att den metod som använts här är rimlig och fullt
acceptabel. Jag har fått uppfattningen att ÖFN anser att inhämtande av läkarintyg
faller utanför en förvaltares behörighet. Frågan om förvaltarskapets gränser är
belyst i olika sammanhang. På senare tid berörs den vid införandet av
bestämmelsen i 12 kap. 2 § tredje stycket föräldrabalken (se prop. 2016/17:30 ss.
29 f.) Det mest träffande förarbetsuttalandet finns måhända i prop. 1987/88:124
s. 172, där det uttalades att

    [i] de fall då förvaltaren har förordnats att representera huvudmannen i någon
    icke ekonomisk fråga, t.ex. rörande den sociala vårdlagstiftningen, bör
    huvudmannen ofta kunna tillerkännas en viss självständighet. Risken för
    negativa konsekvenser av kolliderande rättshandlingar på det området torde
    vara försumbar med hänsyn till den officialprövning som åligger sociala
    myndigheter m.fl.

    I allmänhet bör huvudmannen också själv få bestämma i frågor som rör hans
    boende liksom innehållet i erbjuden vård. En förvaltare bör således i normala
                                                                                              Dnr 3917-2025 Sid 7 (14)

            fall inte företräda huvudmannen när det gäller frågor om samtycke till t.ex.
            operativa ingrepp. Detta hindrar naturligtvis inte att man från bl.a.
            vårdinrättningars sida inhämtar förvaltarens synpunkter.

        Också betänkandet SOU 2015:80 belyser frågan. På sidan 411 anges att

            Av förarbetena (beträffande förvaltare) framgår att i allmänhet bör den
            enskilde själv få bestämma i frågor som rör innehållet i erbjuden vård, men
            detta hindrar inte att man inhämtar förvaltarens synpunkter. God man eller
            förvaltare har inte heller getts någon särskild roll inom ramen för det
            allmänna regelverket avseende hälso- och sjukvården och tandvården.
            Personer som saknar förmåga att själva ta ställning i frågor om samtycke till
            vård torde därför, enligt gällande regler, sällan kunna få hjälp av en god man
            eller förvaltare i dessa frågor.

        Att gränsdragningen för förvaltares behörighet är extra svår i frågor om sjukvård
        hänger samman med att de tangerar grundläggande fri- och rättigheter, som
        skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp (2 kap. 6 § regeringsformen). Med det
        sagt måste det rimligen beaktas att det som är aktuellt här är en mycket enkel
        läkarundersökning, utan några som helst fysiska provtagningar eller andra
        ingrepp. Enligt min bedömning bör det utan vidare anses ligga inom en
        förvaltares behörighet att sammanföra sin huvudman med en läkare, så att en
        okomplicerad men nödvändig läkarundersökning kan genomföras.

        Avslutande anmärkningar

        Avslutningsvis finns det anledning att påpeka att om det inte går att få ett
        läkarintyg, så måste domstolen avgöra frågan på något annat underlag. En
        lösning, skisserad av Mikael Mellqvist i den artikel som jag hänvisade till i det
        föregående, skulle vara att domstolen baserar sitt avgörande på exempelvis
        uppgifter från anhöriga, lämnade vid förhör vid tingsrätten. Det hade knappast
        varit en mer rättssäker ordning än den som använts i ärendet. Om domstolen i det
        aktuella ärendet grundat sitt avgörande på uppgifter från de närmast anhöriga, så
        hade med all sannolikhet ett förvaltarskap anordnats.

        En sak är säker: Att låta brister i utredningen gå ut över de hjälpbehövande kan
        inte vara rätt väg att gå. Det skulle inte bara vara juridiskt felaktigt, utan skulle
        också innebära ett svek mot några av samhällets allra svagaste.

Lagmannen BB redovisade i huvudsak följande bedömning.

        Telefonsamtalet med Överförmyndarnämnden den 19 november 2024

        –––

        AA har i sitt bifogade yttrande anfört att samtalet handlade om läkarintyget och
        att syftet från AA:s sida var att efterhöra varför det dröjde med intyget.
        Försäljningen av bostadsrätten var enligt AA inte i sig en fråga vid samtalet. Min
        kommentar – för det fall samtalet i stället har haft detta innehåll – är att det
        ligger inom ramen för tingsrättens ansvar i ärendet att inhämta ett läkarintyg och
        att detta kan göras genom ett uppdrag till Överförmyndarnämnden (11 kap. 17 a
        § FB). Att följa upp ett sådant föreläggande med ett telefonsamtal framstår
        därmed inte som omotiverat.

        Föreläggandet till Överförmyndarnämnden den 13 januari 2025

        –––

        Att förelägga Överförmyndarnämnden att inkomma med utredning i ärendet,
        t.ex. ett läkarintyg, faller inom ramen för tingsrättens ansvar i ärendet (11 kap. 17
        a § FB). Det aktuella föreläggandet innehåller emellertid formuleringar som
        vanligen inte förekommer i förelägganden från en domstol.
                                                                                     Dnr 3917-2025 Sid 8 (14)

Vad gäller bedömningen kring saklighet och opartiskhet hänvisar jag till min
avslutande kommentar. Detsamma gäller vad jag där anför om möjligheterna för
tingsrätten att inhämta läkarintyg.

Föreläggandet till den interimistiskt förordnade förvaltaren den 28 januari 2025 och
övriga kontakter som förevarit med förvaltaren

I 11 kap. 16 § andra stycket FB räknas upp den krets av personer och
myndigheter från vilken tingsrätten ska inhämta yttranden om det inte är
obehövligt, alternativt om det behövs. Förvaltaren nämns inte i bestämmelsen.
Något positivt lagstöd som grund för att förelägga en förvaltare på det sätt som
AA har gjort finns således inte. I den frågan kan jag bara hänvisa till AA:s egna
yttrande, av vilket framgår att ett sådant föreläggande enligt hans mening ryms
inom ramen för gällande rätt.

Föreläggandet har enligt AA föregåtts av en telefonkontakt med förvaltaren där
han informerade henne om det kommande föreläggandet och förklarade att detta
inte skulle vara förenat med något äventyr och att hon därför kunde låta bli att
följa detsamma.

Föreläggandet är utformat på ett sätt som avviker från de förelägganden
domstolar normalt beslutar. I föreläggandet berörs därtill frågor som faller
utanför tingsrättens uppdrag och ansvar i ett ärende om förvaltarskap. Trots den
muntliga kontakten mellan AA och förvaltaren inför att föreläggandet beslutades
kan det finnas en risk att förvaltaren ser sig som skyldig att utföra det som
tingsrätten efterfrågar, även om en sådan skyldighet inte följer av lag. Begäran
kan möjligen också riskera att försätta förvaltaren i en intressekonflikt mot
bakgrund av bestämmelsen i 12 kap. 2 § tredje stycket FB.

Jag hänvisar i övrigt till min avslutande kommentar.

–––

Vilka rättsliga åtgärder som finns att tillgå för att få in ett läkarintyg eller annan likvärdig
utredning när den enskilde inte vill medverka till sådana åtgärder

I 11 kap. 16–17 a §§ FB framgår de rättsliga förutsättningarna för att inhämta
utredning i ärenden om anordnande av förvaltarskap. Med stöd av 17 § har
tingsrätten möjlighet att inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om
den enskildes hälsotillstånd. Tingsrätten kan enligt 17 a § FB uppdra åt
överförmyndaren att ge in sådan utredning till tingsrätten.

Det är tingsrättens uppfattning att det utöver de nämnda bestämmelserna saknas
rättsliga förutsättningar för att inhämta utredning i ärenden om anordnande av
förvaltarskap. Om den enskilde inte vill medverka till upprättandet av ett
läkarintyg och annan likvärdig utredning så som journalutdrag eller yttrande från
vårdinrättning saknas, får ansökan därför prövas på det befintliga underlaget.
Den nu beskrivna ordningen kan leda till avgöranden som i och för sig är
formellt riktiga, men som från en materiell utgångspunkt framstår som
otillfredsställande.

Avslutande kommentar

Av AA:s egna yttrande framgår att hans beslut och kontakter i ärendet har sin
grund i tingsrättens utredningsskyldighet enligt 12 § lagen (1996:242) om
domstolsärenden. När Överförmyndarnämnden inte har kunnat ta fram det
underlag som tingsrätten har efterfrågat har AA i stället försökt inhämta underlag
på annat sätt. Att avgöra ärendet på ett bristfälligt underlag har för AA inte varit
något alternativ.
                                                                                              Dnr 3917-2025 Sid 9 (14)

        De åtgärder tingsrätten vidtar inom ramen för utredningsskyldigheten måste
        naturligtvis vila på laglig grund. Åtgärderna får heller inte vidtas på den grunden
        att tingsrätten driver ärendet i en viss riktning eller att den ansvariga domarens
        egna övertygelse om vilket slutresultatet bör bli kommer att styra
        handläggningen. Om så skulle vara fallet strider handläggningen mot kravet på
        saklighet och opartiskhet i 1 kap. 9 § regeringsformen. Även om åtgärderna inte
        skulle ha ett sådant syfte måste naturligtvis handläggningen genomföras på ett
        sådant sätt att den inte kan uppfattas som annat än saklig och opartisk, vilket
        naturligtvis är särskilt viktigt när det kommer till formella förelägganden men
        naturligtvis också i kontakter av mer informell karaktär.
        AA:s egna överväganden, syften och intentioner kring de åtgärder han vidtagit i
        ärendet framgår utförligt av hans yttrande till vilket jag hänvisar.
        Jag vill avslutningsvis peka på den svårighet som det befintliga regelverket
        medför när det medicinska underlaget i ett ärende om anordnande av
        förvaltarskap är bristfälligt. Att utredningsskyldigheten i detta avseende är
        långtgående framgår tydligt av Högsta domstolens avgörande från 2014
        (NJA 2014 s. 731). Tingsrättens möjligheter att fullfölja sin utredningsskyldighet
        och komplettera underlaget framstår emellertid i praktiken som begränsade.

Rättslig reglering
Domstolar ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta
saklighet och opartiskhet (se 1 kap. 9 § regeringsformen). Bestämmelsen
omfattar inte bara hur en sak rent faktiskt har handlagts och vilka verkliga skäl
som ligger bakom ett beslut eller annat handlande från en myndighet, utan även
hur en myndighets eller en tjänstemans agerande har uppfattats är av betydelse.
Man talar därför ibland om en subjektiv och en objektiv sida av bestämmelsen.
Med den subjektiva sidan menas hur myndigheten själv anser sig ha agerat,
medan den objektiva sidan avser hur myndighetens agerande kan uppfattas
utifrån. Redan risken för att andra kan uppfatta att saklighet och opartiskhet inte
iakttas är alltså tillräcklig för att handlandet ska kunna anses strida mot
grundlagens krav. Myndigheter, och dess företrädare i tjänsten, bör således
agera på ett sätt som inte ger intryck av att de är osakliga eller partiska. (Se Bull
och Sterzel, Regeringsformen – en kommentar, 2023, JUNO, s. 57 och bl.a.
JO 2020/21 s. 515, dnr 7815-2018.)

Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller
liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten
besluta att anordna förvaltarskap för honom eller henne. Förvaltarskap får dock
inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den
enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp. (Se 11 kap. 4 och 7 §§
första stycket föräldrabalken.)

Förvaltaren har inom ramen för förvaltaruppdraget ensam rådighet över den
enskildes egendom och företräder denne i alla angelägenheter som omfattas av
uppdraget (se 11 kap. 9 § första stycket föräldrabalken). Förvaltaren ska
omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och alltid handla på det sätt som bäst
gagnar den enskilde (se 12 kap. 3 § föräldrabalken).
                                                                                              Dnr 3917-2025 Sid 10 (14)

Innan rätten anordnar förvaltarskap ska den inhämta läkarintyg eller annan
likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Rätten får uppdra åt
överförmyndaren att inhämta sådan utredning. (Se 11 kap. 17 och 17 a §§ första
stycket föräldrabalken.)

En läkare i den offentligt bedrivna vården är i viss utsträckning skyldig att
utföra undersökningar och ge utlåtanden över dessa på begäran av domstol eller
överförmyndare (se 6 kap. 9 § patientsäkerhetslagen [2010:659]). Enligt
Socialstyrelsens föreskrifter på området ska ett intyg som huvudregel utfärdas
efter en undersökning av intygspersonen (se 5 kap. 2 § Socialstyrelsens
föreskrifter om att utfärda intyg i hälso- och sjukvården [HSLF-FS 2018:54]).
Det finns inga lagliga möjligheter för en tingsrätt eller en överförmyndare att
tvinga någon att låta sig undersökas mot sin vilja i syfte att ett intyg ska kunna
utfärdas.

Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp
samt mot husrannsakan och liknande intrång (se 2 kap. 6 § första stycket
regeringsformen). En begränsning av detta skydd får endast ske genom lag (se
2 kap. 20 § regeringsformen).

Bedömning
Inledning
Klagomålen i ärendet rör AA:s handläggning av ett ärende om anordnande av
förvaltarskap och åtgärder han vidtagit i samband med att ett läkarintyg skulle
inhämtas beträffande NN.

Telefonsamtalet till Överförmyndarnämnden Malmö Stad
Den 19 november 2024 ringde AA tillsammans med NN:s pappa upp en
handläggare vid Överförmyndarnämnden Malmö Stad. Enligt en
tjänsteanteckning upprättad av överförmyndarnämnden var AA upprörd över att
NN:s bostadsrätt ännu inte var såld och ville att överförmyndarnämnden skulle
verka för att så skulle ske. Av tjänsteanteckningen framgår även att frågan om
inhämtande av läkarintyg berördes. AA har uppgett att samtalet handlade om
läkarintyget. Enligt honom gav han uttryck för att det vore orimligt att negligera
NN:s hjälpbehov med hänvisning till att denne inte tog önskade kontakter med
omvärlden och han sa att tingsrätten och överförmyndarnämnden med fog
skulle framstå i dålig dager om de inte lyckades säkerställa att personen fick den
hjälp han behövde.

Jag konstaterar att uppgifterna om vad som närmare sades under samtalet delvis
går isär. Det är dock utrett att samtalet i vart fall handlade om hur ett läkarintyg
skulle kunna inhämtas. Det står även klart att samtalet, på AA:s initiativ, skedde
tillsammans med NN:s pappa. Pappan hade vid denna tidpunkt framfört ett
yrkande om att förvaltarskap skulle anordnas för NN och var således NN:s
motpart i ärendet.
                                                                                              Dnr 3917-2025 Sid 11 (14)

En domare får aldrig uppträda så att hans eller hennes opartiskhet kan sättas i
fråga. I det ligger att domaren måste vara varsam med vilka åtgärder som vidtas,
både till sätt och innehåll. Jag har förståelse för att AA ansåg att det var
angeläget att ett läkarintyg kunde tillföras utredningen. Även med beaktande av
ärendetypens speciella karaktär kan lämpligheten av att en domare tillsammans
med en annan part i ärendet ringer till överförmyndaren i syfte att få till stånd en
åtgärd som den enskilde motsätter sig ifrågasättas. En sådan åtgärd riskerar ur
ett objektivt perspektiv att uppfattas som att domaren agerar tillsammans med
en av parterna. Detta gäller även när syftet med samtalet, enligt vad som
framkommit, är föranlett av en önskan att hjälpa den enskilde. Samtalet till
överförmyndarnämnden kan alltså uppfattas som att AA inte var opartisk. Det
har även av AA:s egna uppgifter framkommit att han i samtalet uttryckte sig i
värderande ordalag, vilket ytterligare kan ha förstärkt det intrycket. Han kan
därför inte undgå kritik.

Det har inte gått att utreda vad som i övrigt togs upp i samtalet, varför det inte
föranleder någon kritik från min sida.

Föreläggandet till förvaltaren att inkomma med läkarintyg
Efter att överförmyndarnämnden inte hade lyckats få fram ett läkarintyg
förelade AA den 28 januari 2025 den interimistiskt förordnade förvaltaren att
inkomma med läkarintyg. Enligt AA hade föreläggandet föregåtts av ett
telefonsamtal med förvaltaren där han upplyste henne om att hon kunde låta bli
att följa föreläggandet. Jag ifrågasätter i och för sig inte detta.

Som tingsrätten har angett i sitt yttrande finns det enligt 11 kap. 16–17 a §§
föräldrabalken inget positivt lagstöd för att förelägga en förvaltare att inkomma
med ett läkarintyg. Däremot finns det som utgångspunkt inte något formellt
hinder att förelägga en part att komma in med utredning i ett visst avseende,
under förutsättning att ansvaret för utredningen inte flyttas över till parten (se
NJA 2014 s. 731, p. 12). Detta bör gälla även när parten är ställd under
förvaltarskap och föreläggandet ställs till parten genom förvaltaren. Det
framstår därtill som en självklarhet att en interimistiskt förordnad förvaltare ofta
har värdefull information att lämna inför tingsrättens avgörande och därför hörs
i fråga om huruvida slutligt förvaltarskap ska anordnas för den enskilde.

Trots den nämnda utgångspunkten ska följande sägas. Rättsfallet NJA 2014 s.
731 avsåg ett ärende om upphörande av förvaltarskap som hade initierats av den
enskilde. I förevarande ärende var det fråga om ifall förvaltarskap skulle
anordnas för NN, som motsatte sig förvaltarskap. Jag anser inte att det är givet
att det även i en sådan situation är lämpligt att förelägga den enskilde att
inkomma med ett läkarintyg. Under alla förhållanden måste en sådan åtgärd
föregås av noggranna överväganden.
                                                                                              Dnr 3917-2025 Sid 12 (14)

I förevarande fall var föreläggandet emellertid inte riktat till NN genom
förvaltaren, utan föreläggandet att inkomma med läkarintyg var ställt direkt till
förvaltaren i denna egenskap. Som tingsrättens lagman angett var föreläggandet
utformat på ett sätt som avviker från de förelägganden domstolar normalt
beslutar. Föreläggandet kan inte uppfattas på något annat sätt än att det gav
uttryck för vad AA ansåg att förvaltaren skulle göra. Jag delar lagmannens
uppfattning att det, trots telefonkontakten med förvaltaren, fanns en risk för att
förvaltaren uppfattade sig som skyldig att göra det som stod i föreläggandet. Jag
tar här fasta på att det angavs i föreläggandet att ”Det framstår inte som
acceptabelt att låta bli att slutligt förordna förvaltare med hänvisning till att det
är svårt att få fram ett läkarintyg, särskilt som oviljan att ha kontakt med
omvärlden kan antas vara en del av en förmodad sjukdomsbild”.

AA:s instruktioner har, även om de skett av välvilja, inte heller respekterat
förvaltarens uppdrag att själv avgöra vad som bäst gagnar den enskilde.

Föreläggandet kan inte förstås på annat sätt än att AA ansåg att förvaltaren
borde se till att en läkarundersökning genomfördes av NN mot dennes vilja. I
vilken mån en förvaltare över huvud taget kan samtycka till
läkarundersökningar för den enskildes räkning måste betraktas som osäkert.

I allmänhet bör huvudmannen själv få bestämma i frågor som rör hans boende
och innehållet i erbjuden vård. En förvaltare kan därför inte företräda
huvudmannen när det gäller frågor om samtycke till t.ex. operativa ingrepp (se
prop. 1987/88:124, s. 172). När den enskilde saknar förmåga att uttrycka sin
mening i sådana frågor är det förvaltaren ensam som bestämmer om vård är
nödvändig och, om så bedöms vara fallet, beslutar om inriktningen av vården
tillsammans med vårdansvariga (se NJA 2021 s. 1181, p. 8).

En förvaltares inställning till psykiatrisk tvångsvård är inte heller avgörande för
frågan om vård kan ske med samtycke (se prop. 1990/91:58, s. 242). Även inom
andra områden av personlig karaktär är förvaltaren inte behörig att företräda den
enskilde annat än under mycket speciella omständigheter (se 12 kap. 2 § tredje
stycket föräldrabalken samt NJA 2021 s. 547 II och NJA 2021 s. 1181).
Därutöver är det t.ex. oklart om en förvaltare är behörig att för den enskildes
räkning ansöka om insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade när den enskilde motsätter sig insatsen (se Högsta
förvaltningsdomstolens beslut om prövningstillstånd den 15 oktober 2025 i mål
nr 2026-25).

Mot bakgrund av det just sagda är det min uppfattning att AA:s information till
förvaltaren att hon kunde fatta ”alla sorters beslut” åt NN samt ”utan vidare”
beställa en låssmed till NN:s lägenhet och åka dit med en läkare var direkt
felaktig. Detta besked präglades inte av respekt för NN:s integritet och kom i
                                                                                              Dnr 3917-2025 Sid 13 (14)

konflikt med hans rätt att, mot sin vilja, inte utsättas för kroppsligt ingrepp eller
husrannsakan och liknande intrång.

Föreläggandet till förvaltaren medförde en risk för att förvaltaren ansåg sig
skyldig att följa det. Det gav även felaktigt sken av att förvaltaren utan närmare
överväganden och med långtgående medel kunde tvinga den enskilde till en
läkarundersökning för att ett läkarintyg skulle kunna utfärdas. Genom att
utforma föreläggandet som han gjorde har AA inte levt upp till kravet på
saklighet.

Härutöver hade AA kontakter med förvaltaren på telefon. Av vad som
framkommit handlade dessa dels om det som kom på pränt i föreläggandet, dels
om försäljningen av bostadsrätten. Min syn på de frågor som angavs i
föreläggandet har redovisats ovan. Frågan om hur förvaltaren skulle förfara med
försäljningen av NN:s bostadsrätt låg helt utanför AA:s uppdrag att besvara. Att
en domare ger råd till en förvaltare avseende åtgärder som det åligger
förvaltaren att besluta om riskerar ur ett objektivt perspektiv att uppfattas som
att domaren inte är opartisk i förhållande till den enskilde. AA:s agerande har
därför inte uppfyllt kravet på opartiskhet.

Utformningen av föreläggandet och telefonkontakterna med förvaltaren har inte
levt upp till regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet, och AA
förtjänar kritik för det. Jag ser allvarligt på det inträffade, särskilt eftersom
förvaltaren också följde AA:s instruktioner i föreläggandet.

Föreläggandet till Överförmyndarnämnden Malmö Stad
Den 25 november 2024 avstyrkte Överförmyndarnämnden Malmö Stad att
förvaltarskap skulle anordnas för NN med hänsyn till att möjligheterna att
inhämta ett läkarintyg var uttömda. Den 13 januari 2025 förelade AA på nytt
överförmyndarnämnden att inkomma med ett läkarintyg avseende NN.

I föreläggandet hänvisar AA till att förvaltaren har rätt att besluta i de frågor
som rör NN:s ekonomiska förhållanden och dennes person samt att det under
sådana förhållanden inte kan vara särskilt svårt att skaffa fram ett läkarintyg.

Jag hänvisar till det som anförts under föregående rubrik och kan konstatera att
även föreläggandet till överförmyndarnämnden gav intryck av att AA:s
uppfattning var att förvaltaren kunde, och borde, besluta om läkarundersökning
för NN:s räkning. Varken detta innehåll eller tonen i föreläggandet uppfyller
kraven på saklighet. AA kritiseras för detta.

Avslutande uttalanden
Som framgår direkt av bestämmelsen i 11 kap. 17 § föräldrabalken är det inget
absolut krav att ett läkarintyg ska tillföras utredningen, även om det
regelmässigt bedöms som nödvändigt. Det saknas därtill lagliga medel för en
domstol att tvinga en enskild att medverka till en läkarundersökning, när en
                                                                                              Dnr 3917-2025 Sid 14 (14)

sådan utgör en förutsättning för att ett läkarintyg ska kunna utfärdas. Jag har,
precis som Malmö tingsrätt redovisat i sitt yttrande, förståelse för att en tingsrätt
kan hamna i en svår situation när det inte går att inhämta ett läkarintyg och
ärendet därmed riskerar att få en materiellt oriktig utgång på grund av denna
brist i utredningen. En tingsrätt måste dock respektera gränserna för de lagliga
möjligheterna att få fram ett läkarintyg. Jag kan konstatera att så inte skedde i
det här fallet.
Det som i övrigt kommit fram i ärendet ger inte anledning till någon åtgärd eller
något uttalande från min sida.
Ärendet avslutas.
Beslutet har fattats av chefsJO Erik Nymansson. Dokumentet har fastställts
digitalt och har ingen underskrift.
Rättssakkunniga Beatrice Norin har föredragit ärendet och byråchefen Stefan
Nyman har deltagit i beredningen.
